Hobby
En passion förutom volleyboll eller kanske idrott i största allmänhet är fotografering. Häromdagen fick jag ett erbjudande eller chansen till att anmäla mig som ”testpilot” till en Canon EOS 500 D. Jag förbinder mig att svara på en enkät och ”blogga” om kameran på hemsidan. Går det?

Jag har alltid önskat mig en kamera som kan fånga de häftiga bilderna från volleyboll. Nu har jag kanske chansen! Men den är säkert inte så stor.


Om jag skall tro på allt som sägs så kommer många spelare byta lag. Jakten på första sexan är igång.

Hylte Volley:s största förlust inför den kommande säsongen är utan trekan att Urban Andersson slutar. Han är den exemplariske spelare som inte accepterar att omgivningen inte ger allt.

Svensk volleybolls mest lovande spelare lämnar oss eftersom han är besviken på ordföranden. Min mamma sa alltid att bakom en historia finns det allt två sanningar. Då gäller det att försöka förstå vad som ligger bakom båda historierna.

Vi letar vidare och har som vanligt många kontakter med klubbar och spelare. Tyvärr är ju reglerna så i svensk volleyboll att alla övergångar skall skrivas under av alla parter. Det gör att den nya klubben skall komma överens med den gamla klubben innan övergången är klar. Det är det sista klubbarna tänker på innan allt är klart. Sista datum är redan 30 juni och då brukar det vara mycket prat om hur, var och när innan allt är klart. Under alla mina år har vi aldrig kommit i den situationen att vi aldrig kommit överens. Men det innebär ju också att vi kommer allt närmare då det kommer att inträffa.

Än har vi inte hört från någon klubb som ”värvat” spelare från oss. Jag vill absolut inte att spelare som inte vill vara hos skall spela med oss. Det är inte lika med att vi inte tillämpar det regelverk som tävlingsbestämmelserna ger utrymme för.

7 april 2010 förändras mitt liv.
Sett ur det lilla perspektivet är det så. Besöker vårdcentralen kl. 10.30 efter en undersökning och provtagning får jag ett besked som jag först har vårt att acceptera och ta till mig.

Ditt blodsockervärde ligger mycket högt och jag vill att du åker direkt upp till lasarettet så de får titta på dig. Jag vill inte att du själv kör bil dit upp. Vad säger han läkaren? ska jag inte få kör bil själv upp till akuten? Jag körde ju bil hit?

Samma morgon kl. 06.45 var jag och körde ett spinningspass, styrketräning och körde bil fram och tillbaka. Nu får jag inte köra bil för att ta mig till akuten. Hustrun är och arbetar på Högskolan och skall åka till New York imorgon bitti. En av sönerna är i staden och arbetar. Jag ringer honom och får skjuts till lasarettet. Ring mig när du är klar säger han så kommer jag och hämtar dig. Kändes väldigt konstigt att gå in genom entrén, bli hänvisad till akut-mottagningen. Jag kände mig inte helt sjuk. Ok, jag hade känt mig trött, tyckte jag orkade mindre än vanligt på gymmet i veckan. Sprang på toaletten väldigt ofta. Lite svårt med koncentrationen, små irriterad, men sjuk var jag inte. Jag som väldigt, väldigt sällan besöker vårdcentralen, nu inne på akuten, snabbt satte de in dropp, tog återigen prover och samma frågor som på vårdcentralen. Omtumlande, vad är det som händer, började mentalt hämta mig och förstod att någon form av diabetes var det frågan om. Säker på typ 2, ålderdiabetes, vad annars? Läkaren sa efter att prover och analyser var klara att jag beställer en plats på medicin åt dig, du får stanna kvar på lasarettet. Ok, jag kommer säkert hem på fredag idag var det onsdag.

Nu måste jag få tag i hustrun som jag försökte ringa redan innan de tog in mig på akuten. Av en tillmötesgående sjuksköterska fick jag låna en telefon och ringa igen. Lite irriterad svarade hon var håller du hus? Jag är på akuten och de tänker behålla mig här. Berättade i korthet vad som hänt. Vi skulle på kvällen besöka barnbarnet som fyller år och skall med farmor och barnets mamma till New York dagen efter. Vad då, ligger du på lasarettet? Då kan jag inte åka imorgon? Vad skulle hon göra, sitta och hålla mig sällskap hela dagarna, nej jag är inte livshotande sjuk och här tar de hand om mig så jag tycker du skall åka. ”Bibbi” bästa kompisen kommer till New York från Kalifornien och då får du inte träffa henne förrän i sommar. Åk jag klarar mig, men det skulle vara bra om du kommer upp med lite grejer som tandborste mm. Diabetes lever hundratusentals människor med, jag är inte unik på något sätt. Livshotande är det inte. Nej, du behöver inte ha dåligt samvete, jag klarar mig. Min rumskompis är lite äldre än mig och heter Arne.

Tack och lov är svensk sjukvård helt fantastisk. Trevliga människor helt igenom som får mig att förstå det jag redan förstått. Att leva med diabetes handlar om regelbundenhet, aktivitet, äta rätt så mår man bra. Första dygnet var overkligt, prover varje timme kontroll av blod-sockervärdet och mycket annat. Så fortsatte det andra dygnet också. Prover, ligga, läsa, ringa, sms:a, sova, äta och sova. Efter två dygn var jag mentalt förberedd på att här kommer jag få stanna över helgen. Koppla bort vardagsfrågorna försöka gå ner i varv och prata med Boris om dit och dat. Många telefonsamtal, hur är det mm mm. Koppla av och låt det ta den tid det tar. Känns bra.

Hur mår jag idag? Bra, äter sex gånger om dagen och äter lite men ofta. Tar insulin på morgonen, tre tabletter om dagen till frukost, lunch och middag. Jag tränar regelbundet ofta blir det fem av sju dagar i veckan ibland mer. Känner att jag mår bra av det. Ändrar en hel del rutiner som ibland är svårt. Men relativt bra går det. Redan för ett år sedan har träningen blivit regelbunden och det ger resultat. Tyvärr börjar behöva en ny garderob. Det känns bra och jag är helt säker på att jag kommer att överleva om inget oförutsett inträffar.

Men varför hände det nu? En orsak sägs vara stress och det kan jag i efterhand erkänna. Sista månaderna har inte direkt varit stressfria. Ska jag ändra på hela min situation? Jag skall leva med detta och inte styras av det. Men ändra på mycket skall jag göra. Normalt, statistiskt sett, har jag 15 -20 år kvar att leva, helst mer, men det beror på mig. Under dessa år vill jag leva och göra roliga saker imorgon kan det vara för sent.

Sköt om Er där ute, vi kanske ses och hörs…